Manchesterterrier är en av hundvärldens bäst bevarade hemligheter.
De flesta har inte hört talas om, och än mindre träffat, en manchesterterrier. Inte sällan får MT-ägare frågan om det är en dvärgpinscher, eller kanske en dobermannvalp, som man har i kopplet. Men nej – manchestern är en alldeles egen ras som har funnits bra mycket längre än de flesta andra. Att äga en manchesterterrier är att förvalta en ömtålig och hotad del av den engelska historien. Rasen har sitt ursprung långt tillbaka genom århundradena, men är idag en sällsynt juvel som behöver vårdas för att överleva in i framtiden. Manchesterterrier anses av många vara en av de äldsta dokumenterade av terrierraserna och förfäder till rasen finns avbildad och omnämnd i publikationer från så tidigt som 1400-talet. Man kallade då hundtypen Black and Tan Terrier och den beskrevs som en mer robust hund, med kortare ben och strävare päls, än vad manchesterterriern är idag. Black and Tan Terriers användes i stor utsträckning för rävjakt, tillsammans med foxhounds, men var även framstående på att hålla efter gnagare och andra skadedjur i sina ägares hem. För att undvika skador orsakade av bytesdjuren hade man vid denna tid för vana att kupera hundarnas öron. I Nordamerika är detta fortfarande tillåtet och vissa väljer därför att öronkupera sina hundar. Från 1800-talets början användes dessa fenomenala råttjägare, som var vanliga i nordvästra England, även i så kallad “ratting” – en hundsport som gick ut på att man släppte ner en hund i en inhägnad grop med 300 råttor, och hundens jobb vara att döda råttorna på kortast möjliga tid. Sporten omgavs av intensiv vadslagning vilket var ett vanligt sätt för Manchesters gruvarbetare att försöka dryga ut sina magra löner. Med en duktig hund kunde man tjäna stora summor på vadslagningen. Någon gång under mitten av 1800-talet började man i Manchesterdistriktet korsa framstående black and tan terriers med ädlare raser som italiensk vinthund och whippet. Exakt när detta gjordes, och exakt vilka raser som användes är omstritt, men man lyckades få fram en smidigare och än mer explosiv hund – och det är först nu elegansen som dagens manchesterterrier har, började ta form.
Källorna kring rasnamnet manchesterterrier går isär. Mest troligt är att namnet uppkom under 1870-talet när rasen delades i två, där en större variant avlades med stor framgång i just Manchesterområdet i England. Dock skulle det dröja en bra bit in på 1900-talet innan man i stamböckerna uteslutande kallade rasen just manchesterterrier, istället för Black and Tan Terrier. När de sanitära förhållandena i landet förbättrades sjönk behovet av råttbekämpande hundar i hemmen. Då man även införde förbud mot ratting och andra blodsporter mot slutet av århundradet dalade intresset för rasen ytterligare. Dock fick utställningsintresserade upp ögonen för dessa elegantare hundar och man började tala om rasen som “essentially a fancy dog” vilken avlades enbart för sitt utseende. Rasen blev mycket populär i utställningskretsar och utställningsaveln blev både framgångsrik och omfattande. Man exporterade nu ett stort antal hundar, bland annat till Amerika. När man i England 1898 även förbjöd öronkupering avtog rasens popularitet ytterligare. Utformningen av rasstandarden för manchesterterrier, med stora krav på färg och markeringar gjorde det än svårare för uppfödarna. Antalet hundar sjönk för att vid slutet av andra världskriget endast omfatta 5-11 individer av rasen i hela England. Genom ihärdigt arbete av engagerade rasvänner lyckades man dock rädda rasen och få den tillbaka till utställningsringarna.
En ovanlig lyxhund
I Sverige fanns manchesterterriern representerad redan vid Svenska Kennelklubbens första hundutställning i Göteborg 1891 och tävlade då som Black and Tan Terrier, under rubriken “lyxhundar”. Ägare till dessa tre hundar var godsägare E Hallin från Skövde. Hallin var den person som höll det svenska rasintresset vid liv de närmsta 20 åren, och i den stambok som SKK publicerade 1902 återfanns hela 26 individer av rasen. Rasen ställdes ut i Sverige under 1910-1911, men dog praktiskt taget ut i landet under första världskriget. Den gjorde genom fru Aina Rossander en comeback under 1930-talet men finns inte omnämnd efter 1942. Det skulle dröja ända till 1967 innan rasen åter fanns i landet då Stig Bäckström, kennel Rose, importerade en holländsk tik, Ch Rosemarie. 1970 importerades ytterligare en tik av kennel Farmaren, och sedan dess har rasen långsamt fått fäste i landet. Rasen är i Sverige dock fortfarande mycket ovanlig, med endast dryga 200 registrerade individer. Totalt finns i SKKs hunddatabas endast ca 600 registrerade individer från 1981 till idag. Manchesterterrier har en betydligt starkare ställning i många andra länder än vad den har i Sverige. Både Norge och Finland har flera stora uppfödare med flera kullar per år. Än idag är England den klart ledande nationen för rasen, men även där klassas den ännu som en hotad ras. I USA och Kanada har man, på grund av rasens ringa antal, valt att åter slå samman manchesterterrier och English Toy Terrier under en och samma rasstandard. Raserna går under namnet manchesterterrier och i storlekarna toy och standard.
